Evangelisation

Oavsett om du ska vittna, ge ut Evangeliet på gator och torg eller på andra ställen och andra sätt så får du här några av mina råd och tips efter c a 22 år på "evangelisationsfältet". Nu är inriktningen på just Gatuevangelisation, men detta gäller generellt i all evangelisation:

Vissa kan tycka det är alltför pinsamt våghalsat att predika rätt ut på torget och känner att den "tröskeln" är kilometerhög. Men, den känslan är dels en själslig eller "köttslig" självbevarelsedrift och dels kastar den onde, vår själafiende diverse känslor/tankar för att hindra dig lyda Jesu missionsbefallning att i den Helige Andes kraft ge ut Evangeliet. Men, så fort du tar steget i tro och lydnad så kommer Guds frimodighet och Andens kraft över och genom dig..."tröskeln" var bara en illusion, en fiendens dimridå. Sedan så är det också en vanesak, en träning att växa i, om du gör det ofta så blir "hindren" mindre och får inget grepp om dig, och du vet att Jesus är där med sin kraft och förmåga.

Men, det är faktiskt också en fråga om inställning och överlåtelse, Bibeln talar om att vi "är korsfästa med Kristus, nu lever inte längre Jag (det själviska egot) utan Kristus lever i mig". Vad är viktigast för dig, medmänniskors eviga väl, frälsning och räddning eller "vad ska människor tycka om Mig"? Har du din identitet och självkänsla i Kristus eller i annat? Jesus säger också att vi inte ska frukta människor (bara Gud, i sund s k "Gudsfruktan", Luk.12:4-9). När man har mött Jesus och inser vilken enorm Frälsning Han gett till dig och alla människor så är det vansinnigt ego att backa från Evangeliets förkunnelse mitt ibland de ofrälsta massorna; Det är som att sitta och fika vid ett fint uppdukat bord bredvid ett hus som brinner, ett stort hus fyllt med människor, brandsläckare och andra räddningsverktyg står orörda intill, men du vill inte resa dig upp och "bli en dåre för Kristus"(1 Kor.4:10) för att rädda dessa människor...du vill inte "lida smälek för Namnets skull" (Apg.5:41). Hebr.13:13 säger "Låt oss därför gå ut till Honom utanför lägret och bära Hans vanära", och här menas alltså att lämna sitt trygga lilla krypin hemmavid eller kyrkobyggnaden och gå ut till folket och lyda Missionsbefallningen, även om det innebär "vanära"!

Så det är en fråga om inställning och överlåtelse likväl, men också som sagt att lära sig ta steget över "tröskeln" av motstånd i tanke- och känslolivet, en tröskel som fienden blåser upp och egot ditt fokuserar på. Därtill och framförallt lära sig genom träning, och att helt enkelt vittna, predika ofta ty då vet man att det där steget i tro och lydnad alltid möts upp av Guds trofasthet då Herren Jesus ger dig kraft och förmåga, du lär dig att trossteg i lydnad förlöser den Helige Andes kraft i och genom dig! Käre vän, verklig kärlek till Jesus och medmänniskorna agerar, tro och agera, var välsignad!

P.S! Det handlar alltså om att radikalt ge ut Evangeliet och Guds levande och verksamma Ord, detta ser vi också tydliga exempel på i Bibeln i t ex Apg, och de olika Väckelserna både forna och nutida vittnar om att Guds kraft till Frälsning förlöses i detta frimodiga Ordets proklamation och vittnande. Gå inte in under ett "humanreligiöst" sätt att bedriva evangelisation, det är obibliskt och oandligt, det ger ingen bestående frukt av andligt pånyttfödda Jesu lärjungar...det må kallas visdom, men det är mänskliga läror och begränsningar, en anpassning till "världens ande"...Följ istället Jesus och Hans Ord, d v s Guds visdom, i den Helige Andes kraft och förmåga.

Självfallet kan man uppleva i Andens ledning att vara mer "tyst och försiktig" i mötet med vissa människor, men detta är mer undantag än regel, oftast är det Guds absoluta vilja att vi klart och tydligt, frimodigt och radikalt ger Evangeliet till människorna vi möter, är en del likgiltiga eller fientliga så har du iaf sått in Guds Ordet som verkar i dem...

P.S igen! Mera tips: Idag (11/6-18) vittnade/predikade jag för en grupp invandrare vid busstorget, de satt på en stor utomhustrappa. Jag började prata med ett par av dem, när de "gripits av intresse" och jag "fångat deras uppmärksamhet" så höjde jag röstläget, då lyssnade hela gruppen intresserat och då höjde jag rösten ännu mer så alla i trappan kunde höra...Detta blev liksom "legitimt okej" för alla andra runtomkring eftersom jag vände mig till en grupp, men egentligen predikade jag för alla...frun såg att flera andra lyssnade uppmärksamt. Detta är en "andlig listighet", folk kan lyssna utan att "bekänna färg" och ta ställning där och då, och de får höra Evangeliet. Nu så bad några i gruppen för att ta emot Jesus och frälsning, åtminstone en verkade vara ärligt och seriöst menat...Ett litet tips till: Invandrare uppfattar högt tal som seriöst och värt att lyssna på (kulturellt betingat), sett detta på missionsfälten i afrika/asien och likaså hemmavid. Lågmält prat eller "mummel" uppfattas svagt, nervöst och som om man är osäker på budskapet...Var välsignad